Kallare ute, kallare inne?

Om att vara ensam i tvåsamheten.

Hösten är här. Mörkret faller tidigare, regnet slår mot rutan och vi drar instinktivt jackan tätare om oss.

Vi borde vilja kura ihop oss. Tända ljus, känna trygghet, söka värme. Vi borde längta hem, till famnen som väntar.

Men tänk om det är tvärtom?
Tänk om kylan utomhus bara förstärker en kyla som redan finns inomhus? Tänk om mörkret bara gör den inre tystnaden ännu mer öronbedövande?

Det här inlägget är inte till den som är singel och saknar kärlek. Det är till dig som är i en relation, men som känner dig mer ensam än någonsin.

Du sitter i soffan. Din partner är i samma rum, bara några meter bort, men det kunde lika gärna vara ljusår. Båda är uppslukade av varsin skärm. Rummet är tyst. Men det är inte en fridfull, vilsam tystnad. Det är en tung, laddad tystnad som fyller allt syre i rummet.

Och i den tystnaden ekar en fråga som är så högljudd att den gör ont: “Är det så här det ska vara nu?”

När “Ingenting” är det Farligaste

Du minns knappt senast ni rörde vid varandra utan anledning. Inte en strykning över armen i förbifarten, inte en kyss som faktiskt betydde något. Allt har blivit en funktion. Sex, om det ens existerar, har blivit en mekanisk punkt på en att-göra-lista, eller något ni slutat med helt för att det känns för konstigt, för intimt, att vara naken inför någon som har blivit en främling.

Samtalen… du försöker minnas senast ni pratade. Verkligen pratade. Inte om logistik – vem som hämtar, vad ni ska äta, den där fakturan som ska betalas, vad som hände på jobbet – utan om drömmar, rädslor, om er. Det går inte. Minnet är blankt.

Ni bråkar inte. Det finns ingen “drama”. Det finns faktiskt… ingenting.

Och det är det som är så jävla farligt.

En stormig, kaotisk relation skriker åt dig. Den tvingar dig till handling, till att sätta gränser, till att fly. Men en tom relation? Den viskar. Den bedövar dig. Den är som kolmonoxid – en osynlig, luktfri gas som långsamt tar livet av dig medan du tror att du bara vilar.

Den lurar dig att stanna kvar, för “det är ju inget fel”. Inga blåmärken, inga skrik, inga uppenbara sår. Bara en tystnad som äter dig inifrån.

Från Älskare till Logistikföretag

Ni har blivit två främlingar som delar postadress och ett bolån. Två rumskamrater som artigt pratar om vädret och vem som ska handla. Ni har slutat “se” varandra. Ni ser inte längre människan ni en gång blev kära i, den där personen ni kunde prata med i timmar, den ni skrattade med.

Ni ser bara de roller ni har tvingats spela: den praktiska föräldern, den trötta kollegan, den som fixar hemma, den som alltid håller ihop allt. Ni har blivit ett väloljat logistikföretag. “Team Vi”. Men ni har slutat vara älskare. Ni har slutat vara vänner.

Och du spelar din roll så bra. Du ler på familjefoton. Du säger “Vi har det bra” till vännerna som frågar. Du har byggt en hel fasad av ‘normalitet’ kring denna tomhet. Och varje gång du säger att det är ‘bra’, dör en liten bit till av din själ. För du ljuger. Du ljuger för dem, och värst av allt, du ljuger för dig själv.

Spökets Lömska Taktik

Som medium ser jag att detta är precis lika destruktivt som “spöke-relationerna” vi pratat om. Det är “spökets” andra, och kanske mest lömska, taktik.

Om det inte kan få dig att springa mot kaos (som i “fixar-rollen”), så ser det till att du paralyseras i tystnaden.

Det är samma spöke – spöket från barndomen som kanske viskade att du inte förtjänade riktig, passionerad kärlek, eller att kärlek måste vara praktisk och stabil – som nu har vuxit sig starkt i ditt vuxna liv. Det har bytt strategi. Istället för att jaga dig med drama, har det övertygat dig om att nöja dig.

Det viskar: “Det här är allt du är värd. Det här är ‘vuxen kärlek’. Vad trodde du? Att livet var en film? Var glad för det du har. Du har ju tak över huvudet och nån som sitter bredvid dig. Sluta vara så krävande.”

Bedövning är farligare än smärta.
Smärta är en signal. Smärta är din kropp och själ som skriker: “NÅGOT ÄR FEL! RÄDDA DIG!”

Bedövning är ett systemfel. Det är signalen som har slutat sända. Det är en långsam, tyst kvävning av din själ, din livskraft, din gnista.

När Mörkret Tvingar Dig Att Se

Och nu kommer hösten.

När det var sommar kunde du fly. Ljuset varade länge. Du kunde vara ute, jobba sent, träffa vänner, fylla kalendern, distrahera dig med livet. Du kunde låtsas. Nu tvingar mörkret dig att stanna inne. Kylan jagar dig inomhus. Och plötsligt finns det inga flyktvägar kvar. Du är instängd i tystnaden. Instängd med den isande känslan av att personen du har valt att dela ditt liv med, inte längre är där.

Du är ensam, fast du är två.

Hösten och vintern blir en lång, mörk tunnel. En uthållighetstest. Att gå den tunneln ensam, som singel, är tungt. Men du har åtminstone ett hopp, en längtan, en jakt på ljuset. Att gå den bredvid någon, hand i hand men med döda hjärtan, är en tyst form av tortyr. Det är att se ljuset i slutet av tunneln, men veta att den du går med inte ser det, eller inte bryr sig. Det är att frysa, och personen bredvid dig är inte en eld, utan ett block av is till.

Sluta intala dig att “det är ju bra egentligen”.

Sluta normalisera tomheten. Det är inte “bra” om du känner dig osynlig. Det är inte “bra” om du måste tysta din egen längtan för att inte störa friden. Det är inte “bra” om du går och lägger dig varje kväll och hoppas att något magiskt ska hända imorgon, utan att ni någonsin pratar om det.

Det är dags att sluta förväxla “bekvämt” med “lyckligt”.
Det är dags att sluta förväxla “vana” med “kärlek”.

Din själ skriker efter närvaro. Den skiter i om bolånet är betalt eller om fasaden är fin. Den vill bli sedd.

Du förtjänar att veta. Du förtjänar klarhet. Vågar du vara den som tänder en tändsticka i det mörka rummet, även om du inte vet vad ljuset kommer att avslöja?

Du förtjänar att veta om elden har slocknat helt, eller om det bara är glöden som desperat behöver nytt syre.

*Obs: Önskar du längre vägledning? Boka en session över telefon istället.*

Att tända en tändsticka är bättre än att sitta kvar i mörkret.