Jag är inte din vän (under samtalet).
Och det är det bästa som kan hända dig.
Låt mig vara brutalt ärlig från början, så vi inte slösar varken din eller min tid.
Om du bokar en tid hos mig för att du vill ha någon som håller dig i handen, torkar dina tårar, nickar instämmande och säger “stackars, lilla dig” – Då är jag fel medium att boka. Du har kommit helt, fullständigt fel.
Det finns hundratals, kanske tusentals, medium och coacher där ute som gladeligen säljer dig sockervadd, falska affirmationer och andliga floskler. De som låter dig sitta kvar i ditt eget skitsnack för att de är livrädda för att göra dig “sur”, utmana dig eller förlora en betalande kund. De klappar dig medhårs och blir medberoende till dina ursäkter. De lappar och lagar, men de adresserar aldrig läckan.
Jag är inte en av dom!
Din Spegel, Inte Din Vän!
Min uppgift är inte att vara din vän under den timmen vi har tillsammans. Min uppgift är att vara din spegel. En ärlig, ibland obekväm, men alltid sanningsenlig spegel. En spegel som inte bara visar dig den yta du har polerat, utan som visar vad som döljer sig i skuggorna bakom dig – och den potential som väntar framför dig.
För jag ser dig. Verkligen ser dig.
Jag ser när du säger “Jag har bestämt mig! Nu jävlar!” men hela din energi och ditt system skriker “Jag är livrädd och kommer att backa vid första motstånd!”.
Jag ser när du detaljerat redogör för hur ditt ex, din chef, dina föräldrar eller samhället har förstört för dig, samtidigt som du elegant ignorerar din egen aktiva roll i dramat. Du har en hel lista på fiender, men den enda som konsekvent saboterar för dig är du själv.
Jag ser när du säger “Jag väntar på rätt tillfälle” eller “När universum är redo” och jag vet att det är en vacker lögn du har matat dig själv med i åratal. Det “rätta tillfället” är en myt du skapat för att slippa ta ansvar. Det är en spökhistoria du berättar för dig själv för att få somna om.
Jag ser när du säger “Jag älskar mig själv” efter att ha läst en självhjälpsbok, men varenda handling i ditt liv vittnar om motsatsen. Du väljer partners som behandlar dig illa, stannar på jobb som förminskar dig och du kallar detta mönster för “ödet”.
Jag ser när du pratar om din “höga andliga medvetenhet” men använder den som en lyxig sköld för att slippa ta tag i dina grundläggande, mänskliga rädslor och problem. Andlighet är inte en flyktväg, det är ett verktyg för att gräva djupare.
Och jag kommer att säga det.
Jag kommer att avbryta dig mitt i din perfekt formulerade, välrepeterade bortförklaring.
Jag kommer att fråga rakt ut varför dina ord och din energi är i total konflikt med varandra.
Jag kommer att peka på det där mönstret du så desperat vägrar att se – “spöket” du fortsätter dejta i ny förpackning, “väntrummet” du har inrett så bekvämt, “uppförsbacken” du själv skapar.
Jag kommer att peka på det absurda i att du, en intelligent och kapabel människa, så skickligt och envist fortsätter att regissera din egen olycka.
Varför Så Hård? För Att Sanningen Befriar.
Varför? För att jag är elak, arrogant eller okänslig? Nej.
Jag gör det för att jag VET att den enda vägen ut ur ditt personliga helvete, ditt ältande eller din stagnation, går rakt igenom den obekväma, sanningen.
Du kan inte läka ett sår du vägrar att titta på. Du kan inte skriva ett nytt manus om du klamrar dig fast vid de gamla, sönderrivna sidorna. Du kan inte hitta “rätt tillfälle” om du inte vågar skapa det själv, precis just nu.
Det där såret du gömmer undan och låtsas som att det inte finns? Det ruttnar. Det infekterar allt annat i ditt liv. Ditt jobb. Dina relationer. Din hälsa. Du tror att du döljer det, men hela din energi stinker av obearbetad smärta.
Din “Livserfarenhet”? Imponerar Inte När Du Ljuger För Dig Själv.
Och nej, din ålder eller din “livserfarenhet” imponerar inte ett dugg på mig när du sitter fast i exakt samma destruktiva mönster som en förvirrad 20-åring. Självbedrägeri har ingen åldersgräns.
Att vara 40+ och tro att man “vet hur allt funkar” samtidigt som man är paralyserad av rädsla, bitterhet och avundsjuka är inte livserfarenhet – det är en tragedi i slow motion. Det är att ha levt samma rädda år 40 gånger om och kallat det “livet”.
Din “livserfarenhet” är bara värdefull om du faktiskt har lärt dig något av den. Annars är det bara gammalt, tungt bagage. Och jag är här för att hjälpa dig att checka in det – eller, ännu hellre, lämna det kvar på perrongen för gott.
Min “negativitet”, som vissa kallar det, är inte pessimism. Det är en fundamental vägran att delta i din självdestruktion. Det är en kärleksfull (ja, faktiskt!) spark i arslet som säger: “VAKNA! Du förtjänar så mycket bättre än det här skitsnacket du matar dig själv och din omgivning med!”
Det är ett tydligt NEJ till ditt mönster, men ett rungande JA till din sanna potential.
Efteråt? Då Kan Vi Skåla.
Vi kan absolut bli vänner efteråt. Gärna!
När du har tagit steget. När du har gjort det där jobbiga jobbet. När du har slutat förhandla om ditt eget värde. När du har tagit klivet ut ur din trygga, men kvävande, komfortzon och insett att du faktiskt kan andas där ute också. När du står där, lite skakig, kanske arg på mig, men äntligen fri – då kan vi skåla för din seger.
Men under samtalet? Då är jag inte din vän.
Då är jag den där jävla väckarklockan du har snoozat i tio år. Och jag tänker ringa högt och gällt tills du antingen slår sönder mig – eller äntligen kliver upp ur sängen.
Valet är ditt. Är du redo för det?
*Obs: Jag erbjuder även vägledning via telefon.*