Du dejtar inte, du repeterar: Hur ditt kärleksliv styrs av ett barndomsspöke.

Du dras inte till “fel personer”. Du dras till ett spöke.

Klockan är elva på kvällen. Tystnaden i rummet är öronbedövande. Du stirrar på telefonens kalla ljus och känner igen den. Den där välbekanta, dova värken i bröstkorgen. En vibrerande ångest som viskar att du är ensam. Igen.

Du väntade på ett meddelande. Det kom aldrig. Eller så kom ett meddelande, men innehållet var det vanliga… “mitt komplicerade ex”, “inte redo”, “behöver space”. Eller så var dejten fantastisk. Magisk. Tills du kände den där plötsliga, isande kylan när du vågade visa dig sårbar. När du kom för nära.

Och du tänker: Varför händer det här mig. Igen?

Tankarna maler. Vad gjorde jag för fel? Sa jag för mycket? Är jag för mycket? Är jag omöjlig att älska?

Du har läst alla självhjälpsböcker tills sidorna är nötta. Du har lyssnat på poddarna. Du har rannsakat dig själv tills du är helt tom inombords. Dina vänner, de menar väl, men deras ord är bara eko. “Välj nån annan”, “Du förtjänar bättre”, “Du måste älska dig själv mer”.

Det låter så jävla enkelt.

Men de ser inte det du känner. De ser inte att det inte längre känns som ett val. De ser inte den osynliga kraften som drar dig, gång på gång, mot samma typ av återvändsgränd.

Men tänk om det inte har med smak att göra? Tänk om det inte har med logik att göra? Tänk om du inte alls väljer det här med ditt medvetna sinne?

Hemligheten: Det är ett Spöke

Här är hemligheten: Du dras inte till “fel personer”. Du dras till en och samma energi, som bara byter kostym.

Det är ett spöke.

Ett energimässigt eko av varje gång du blev sviken, varje gång du kände dig osynlig, varje gång du inte räckte till. Ett oläkt sår från ditt förflutna – kanske din barndom, kanske ännu längre tillbaka – som har fått ett eget, hungrigt liv.

Och det här spöket vägrar att låta dig vara ifred. Det hatar tystnaden. Det hatar trygghet. Det måste få spela upp sitt drama, och det tvingar dig att spela huvudrollen.

Som medium ser jag det här hela tiden. Jag ser de osynliga trådarna. Och ofta är tråden du sänder ut en signal.

Energetiskt sett är du en fyr. En fyr som lyser starkast i den mörkaste stormen. Du strålar ut en nästan smärtsamt kraftfull energi som omedvetet skriker: “Jag ser din smärta”, “Jag kan rädda dig”, “Jag kan läka dig”, “Jag förstår ditt mörker, för jag bär på mitt eget.”

Och precis som en fyr i natten, drar du till dig de som driver vilset på havet. De trasiga. De vilsna. De som behöver en hamn.

Du dras inte till “fel personer” – du dras till ett “projekt”. Och tragedin är att du misstar deras behov av dig för kärlek till dig.

Du känner dig behövd, och det misstar du för att vara älskad. Du känner dig oumbärlig, och det misstar du för att vara värdefull.

Men de älskar dig inte för dig. De älskar dig för att du är en hamn. De älskar dig för vad du gör för dem. Och du… du har blivit så van vid att vara en funktion att du har glömt hur man bara är en människa. Du har blivit så bra på att läka andra att du ignorerat dina egna blödande sår.

Varför? Ditt Inre Manus

Men varför? Varför är du en “fixare”? För att ditt manus säger åt dig att vara det. Ett manus som skrevs av ett barn som bara försökte överleva.

Kanske var du barnet som kände att du var tvungen att vara “perfekt”, duktig och tyst för att få en frånvarande eller överarbetad förälders uppmärksamhet. Den där lilla flickan eller pojken som fortfarande står på tå och hoppas att de ska vända sig om och se dem. Som vuxen är du en magnet för personer som är känslomässigt otillgängliga. Varför? För att din själ omedvetet fortfarande försöker vinna det där omöjliga priset. Den försöker “klara banan”, omedveten om att spelet var riggat från början.

Eller kanske var du barnet som växte upp i kaos, där bråk, skrik och passion var samma sak. Ditt nervsystem är kalibrerat för kris. Lugnet känns inte som fred. Det känns som tystnaden före explosionen. Så du söker omedvetet upp stormen, bara för att få känna något, bara för att det är det enda som känns som “hemma”.

Eller barnet som bär på en djupt rotad rädsla för att bli övergiven. Du kommer omedvetet att iscensätta din största rädsla, om och om igen. Inte för att du är dum. Inte för att du njuter av smärtan. Utan för att ditt sår måste få “bevisa” att det har rätt. Det är en fruktansvärd, självuppfyllande profetia.

Du ser, du träffar inte “fel person”. Du träffar den perfekta skådespelaren för den roll som ditt energisystem desperat behöver få spela upp. Du kan replikerna utantill. Du vet hur pjäsen slutar – med dig ensam på scenen när ridån faller. Ändå går du upp där, kväll efter kväll, och hoppas på ett annat slut. En applåd som aldrig kommer.

Dags att Sparka Regissören

Problemet är att du försöker byta ut skådespelaren, när du i själva verket måste sparka regissören.

Dessa personer är inte ditt straff. De är dina väckarklockor. De dyker upp för att tvinga dig att se det manus du omedvetet följer. **Du måste se spöket i vitögat och sluta springa.**

Tills du stänger av strålkastarna.

Dessa personer är inte ditt straff. De är dina väckarklockor. De är universums brutalt ärliga, och ibland smärtsamma, sätt att peka på exakt var du blöder. De dyker upp för att tvinga dig att se det manus du omedvetet följer.

Och regissören… det är den där gamla, oläkta, livrädda delen av dig som bara vill bli älskad till varje pris.

Sluta fråga varför de här personerna kommer in i ditt liv. Börja varsamt fråga vad de kommer för att visa dig. Vilket gammalt sår är det som bultar under ytan? Vilken del av dig har du svultit på kärlek så länge?

När du vågar titta på det. När du vågar sörja det barnet som inte blev sett. När du vågar se spöket i vitögat och sluta springa… då, först då, förlorar det sin makt.

Det är en sorgeprocess. Det kommer att göra ont. Men det är en smärta som läker, istället för den som bara upprepar.

Det är först då du kan sluta vara “fixaren”. Det är först då din energi tystnar, kalibreras om och kan sända ut en helt ny signal. En signal som inte längre skriker “Jag kan rädda dig”, utan som viskar: “Jag söker min jämlike. Jag är redo att bli mött.”

Det är dags att skriva ett nytt manus. Ett där du äntligen får vara mer än bara en hamn. Ett där du får vara havet.